Är ni intresserade av något plagg?
Kommentera inlägget eller hör av er på Facebook: Lena Paracka

Flygplats, hundratals människor. Men bara en räknas.
Bara en av dem har känslor och tankar som vandrar kring mig; luft och blod som håller den levande.


Den människan är nu flera hundra kilometer ifrån mig.
Men jag är inte avundsjuk på paren som jag ser varje dag.
För det är ju jag som faktiskt har den bästa mannen.

 

Jag har äntligen hittat människor som är som jag.
De ger mig en fet spark i röven som ger mig drivkraft.
Jag är lycklig.

För första gången är mitt liv som en dröm.
Och det här är bara början.

Allting känns så gott just nu, allting.
Det är endast en vecka kvar tills jag ska till Polen.

Mamma är där borta just nu så jag leker hemmafru, fett kul måste jag säga!
Helgen var helt underbar, skulle aldrig kunna tänka mig att det skulle bli som det blev - på ungefär två timmar fixades en awesome fest hemma hos mig - polacker kan allt, säger jag bara!

Enda som är jobbigt är skolan men imorgon är vår klass ledig så jag och Isa tänkte vara duktiga och plugga hela morgonen så vi slipper stressa sen!

Blev lite småtjock på bilderna men whothafuckcares.

 

Veckan var ju den sämsta på länge. Har förlåt all motivation som jag hade med mig från Polen.

Orkar inte umgås med människor, orkar inte lyssna på lektionerna, orkar inte röra på mig.
Ahja, 26 dagar kvar tills jag åker igen.

Bilder från helgen dåe.

 

På engelskan fick vi läsa en bok som heter "The Best Little Girl in the World" av Steven Levenkron. Boken handlar om en tjej som lider av anorexia nervosa och jag tycker att det är ytterst idiotiskt av skolan att låta oss läsa sån litteratur.

Alla tonåringar som lider av ätstörningar kan finna otroligt mycket inspiration i denna boken. Människor som inte har dåliga tankar om sig själva och maten kommer inte hitta lika mycket i den boken som "vi andra". När jag var som sjukaste läste jag såna böcker för att hitta ännu mer motivation, för att lära mig nya sätt att lura familjen och vänner, jävligt sjävldestruktivt måste jag säga.

Och lärarana ger oss en sån bok och tror att det enda vi kommer lära oss är några engelska ord.

FEL FEL FEL FEL FEL

Istället för det kan jag slå vad att åtminstonde tio elever kommer att inspireras på ett negativt sätt, åtmindstonde tio elever kommer att ta åt sig bokens innehåll, åtminstonde tio elever kommer att testa metoder som finns i den boken.

Trots att jag känner mig mycket friskare än för ett år sen får jag fett dåliga tankar av den boken. När jag läser den är anorexian tillbaka och i mitt huvud det slutar med att slår jag mig själv i pannan och påminner mig själv om att vartenda ord i den är ren idioti. Visst finns det goda råd i den som borde få en på bättre tankar men en person med en ätstörning kommer knappt lägga märke till dem.

Skolverket borde få lite mer intresse för vilka böcker som ska läsas på engelska- och svenskalektioner och detta tänker jag ta upp med läraren. Orden som står på pappret är inte så farliga men när det är man själv som hör dem i sitt huvud får de ett helt annorlunda betydelse.

Så kom igen, vill ni inte må skit så ska ni aldrig få för er att läsa en sådan bok.

 

Jag blir så himla skrämd när jag hör hur tjejer i min omgivning pratar om mat, hur de ser sina kroppar. Jag blir skrämd när jag ser på TVn och i affärerna hur medier motiverar oss till att gå ner i vikt. De som säger såna dumheter antingen inte ser det själva eller redan är medvetna om sitt problem och försöker dölja det för andra. Men vet ni vem ni lurar? Endast er själva. Eller nej. Det är inte ni som lurar er själva, det är anorexin och bulimin som lurar er. Så hallå, är ni svaga, eller? Låt inte dem ta över era tankar för vägen tillbaka är jävligt långt och svår! Säg stopp när ni fortfarande kan, jag vet att ni kan! Visst känns det som att Ana eller Mia är er enda vän? Nej, så är det inte. De är er största fiende. Inse det i tid för i början är allting fint men man märker inte ens när helvetet börjar. Vill ni vara fina på bilder så kan ni skaffa er photoshop istället.